VARFÖR SA DU ALDRIG NÅGOT?

 

 

(På bilden ser ni lilla Alexandra och hennes älskade pappa.)

Jag blev utsatt för övergrepp när jag var väldigt liten, det började redan när jag var ungefär fem-sex år, av någon jag litade på. Mest i hela världen nästan, min värld som då var vänd helt upp-och-ned. Många säger ofta att de längtar tillbaka till när de var små och inte hade några problem, för det hade en inte när en var liten. Jag kan inte undvika att känna ett sting av avundsjuka. Jag kan inte minnas en tid jag längtar tillbaka till, inte en tid utan problem eller svårigheter. Redan vid fem års ålder valde en människa att utnyttja min tillit och tro på människors godhet på ett sätt som skulle komma att påverka min förmåga att lita på människor och tron på mitt egenvärde för resten av livet.

Mina föräldrar genomgick under perioden jag var fem till åtta år en infekterad skilsmässa, vilket ledde till en hel del osäkerhet, otrygghet och oförutsägabara förändringar i mitt ännu unga liv. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde, men när det uppstår så stora konflikter och människor mår så psykiskt dåligt som de båda gjorde, är det ibland svårt att verkligen se de personer som inte är direkt inblandade i dem. Jag var en åhörare, åskådare och medlare i föräldrarnas konflikter. Det låter som att mina föräldrar gjorde ett dåligt jobb, men det gjorde de inte. De ansträngde sig tills de nästan gick sönder, och jag älskar dem för det. Jag höll ihop, kallades ”Lilla Solstrålen” på förskolan och försökte vara en bra storasyster till min lillebror. Jag var också väldigt mån om att mamma och pappa skulle bli glada igen, därför försökte jag hjälpa dem så gott jag kunde. ”Hur kan en fem- eller åttaåring hjälpa två vuxna personer?”, undrar ni kanske. Men jag blev vuxen och mogen ganska tidigt, kanske för att jag kände att jag var tvungen. Jag tröstade när jag kunde, berättade inte saker som jag visste att de skulle bli ledsna över, tog hand om min lillebror, tog hand om mina föräldrar och blev tidigt väldigt insatt i familjens ekonomi och den rättsprocess som en skilsmässa och vårdnadstvist innebär. Jag har väldigt tydliga minnen från den här delen av mitt liv, men nästan inga alls från senare delar av livet, exempelvis mina yngre tonår (mer om detta i ett senare inlägg där jag tänker diskutera PTSD som resultat av övergrepp).

Att jag berättar om skilsmässan är för att ni ska få en bild av hur ensam och tyngd den lilla Alexandra kände sig vid den här tiden i livet. Det gjorde det väldigt enkelt för den manliga släktingen som jag litade mycket på att utnyttja min längtan efter att synas, kännas, höras, räknas. Jag var aldrig rädd för mannen som utnyttjade mig. Jag litade på att det var kärlek han gav mig, att vi var bästa vänner med hemligheter som var våra, att det var såhär det kändes att vara älskad och viktig. När jag var ensam med honom kände jag mig utvald, det var bara jag som fick vara med, ingen annan. Övergreppen skedde succesivt, det började med klappar och kramar, som till en början bara kändes mysiga och kärleksfulla. Beröringen utvecklades sedan till något som jag till slut insåg var både fel och obehagligt, ibland smärtsamt. Men vid det här laget var jag så involverad att den lilla Alexandra trodde att det var hennes fel alltihop, att det nu var försent att säga ifrån. Lilla Alexandra började istället uttrycka motvilja när vi skulle hälsa på där släktingen bodde men kunde och vågade inte avslöja allt det fula och äckliga som hon varit inblandad i och som låg bakom denna ovilja.

Känslan av skuld och skam satt i väldigt länge. Sitter i fortfarande. Det en vet om övergrepp är att det är fel, fult, hemskt och äckligt. Hur i helvete kunde jag bara ”gå med” på det?! Hur kunde jag inte skrika rätt ut och slå mig fri?! Idag vet jag att det inte är så enkelt. Rättare sagt; en bra dag vet jag att det inte är så enkelt. En dålig dag är min ångest över att jag aldrig sa ifrån och lyckades stoppa honom innnan han gjorde några andra illa så stark att jag faktiskt planerar hur jag ska göra för att komma ifrån alla skuldkänslor – hur jag ska dö. Döda mig själv. Ta livet av mig. Att den lilla Alexandra som var ungefär 8 år när de systematiska övergreppen avtog, inte kunde säga ifrån och stå upp för sig själv och alla flickor i sin omgivning, är inte så svårt att förstå. En så liten tjej vet inte hur. Men sen… När jag var 12, 14, 16 eller 18 år. Varför sa jag aldrig nåt? Hur kunde jag låta mina småsystrar vara hos den här släktingen? Hur fan kunde jag?! Jag kommer aldrig att bli fri från de skuldkänslor som detta faktum bär med sig. Det enda jag kan göra är att försöka förklara. Inte för er, men för mig själv. Och ni får följa med i mina resonemang.

Jag visste inte om att det inte var mitt fel. Även i så vuxen ålder som 18 år, kunde jag inte se att det inte var mitt fel. ”Han hade säkert förändrats, det var ju mitt fel som aldrig sa ifrån, han skulle aldrig göra så nu.” I så många år hade jag också förnekat att det ens hände, jag ville inte förstå att det var sant. Det är vanligt att sinnet förtränger minnen som är för traumatiska för personen att processera och bearbeta ensam. Därför fanns även skuldkänslor över hur jag ens kunde tänka något så hemskt om honom, vilka påverkade mitt beslut att inte berätta. Jag kunde såra honom, såra mamma, såra pappa, såra hela familjen, hela släkten, om jag hävde ur mig nåt som inte var sant, eller som faktiskt var mitt eget fel. Hur skulle alla hantera det? Skulle vi behöva ringa polis? Skulle jag kanske bli bestraffad för mitt beteende? Skulle jag bli hatad av alla? Så djupt jag ångrar att jag inte bara sa något. Förlåt, mina älskade systrar och medkvinnor. Jag vet att ni älskar mig som jag älskar er, men jag kommer aldrig att förlåta mig själv.

En bra dag förstår jag varför jag aldrig sa något. Aldrig ska den som fallit offer för sexuella övergrepp skuldbeläggas, aldrig. Det vet jag så väl, jag kämpar dagligen för samhällets ökade medvetenhet kring detta och jag skulle aldrig någonsin lägga skulden på en annan människa som blivit utsatt. Men en dålig dag kan jag få så ont i själen att jag inte vet hur jag ska kunna överleva alla dessa skuldkänslor. Jag jobbar med mig själv, varje dag. Jag tittar på foton på mig själv som liten. ”Det var aldrig ditt fel, lilla Alexandra. Aldrig. Du är värd så mycket mer än dessa skuldkänslor. Du är värd en barndom.”

Jag skriver inte om det här för att försöka ursäkta mig fri från mina skuldkänslor, för att någon ska tycka synd om mig, eller för att klappa mig på bröstet för att jag har överlevt (jag är visserligen sjukt stolt över att jag står stadigt på jorden idag, med en universitetsexamen i socialt arbete, fast jobb, hälsosamma relationer och andra saker som för mig är viktiga, trots allt jag har i bagaget!). Jag skriver om det här för att ni ska kunna förstå. Ni som aldrig varit utsatta, ni som varit utsatta. Såhär tänker och känner jag. Kanske känner någon igen sig, kanske förstår någon hur en annan människa har agerat och känt. Kanske inte. Men min förhoppning är att det jag skriver ska ge en inblick i någonting som hela mitt liv var stämplat som så fult och hemligt att jag höll tyst i nästan 20 år. Att andra ska våga välja att tala, att fråga, att känna. Våga välja livet.

Kommentera