DÖMD FÖR LIVET

Jag skrev ett blogginlägg om tiden efter ett övergrepp jag utsattes för 2007. Det var ärligt, öppet och helt utelämnande. För mig, inte för våldtäktsmannen. Jag nämnde inget namn eller liknande som kunde kopplas till mannen i fråga. Mitt inlägg uppmärksammades av en tidning och vi bestämde att mitt inlägg skulle ingå i en artikelserie som tidningen satsade på för att ge överlevare en röst och berätta om hur det är att gå igenom tiden som följer på ett övergrepp. Jag blev stolt och glad över att få göra min röst hörd, att få vara den inspiration för andra överlevare som jag så högt önskade kunna bli. Trots tidigare nedlagda förundersökningar kändes detta som att äntligen få upprättelse, någon som betydde nåt som trodde på mig. Jag uppmanades att ta några bra bilder på mig själv som kunde publiceras tillsammans med min text och det kändes så verkligt och viktigt allting. Krönikan skulle publiceras nästa dag, när kontaktpersonen på tidningen hör av sig och säger att de behöver ta del av förundersökningsprotokoll eller liknande som styrker min berättelse. Jag berättade att jag aldrig fått ta del av några sådana uppgifter och att jag kände mig osäker på huruvida jag kan dela med mig av sekretessbelagda uppgifter, om jag nu skulle begära ut dem. Kontaktpersonen intygade att det var viktigt för dem att veta att de publicerade korrekta uppgifter och att de inte skulle lämna ut några personliga uppgifter kring någon annan än mig själv. De behövde bevis på att jag talade sanning.

Jag ville så gärna nå ut, det här var ju precis det jag ville, att få vända all livets jävlighet till någonting stärkande och helande. Jag begärde ut alla papper från förundersökningen, nästan 10 år gamla förhör med mig och vittnen som förhörts. Förhör som jag aldrig har läst, och framförallt arbetat med att förtränga. I 10 års tid. Det tog ett par veckor att få hem dem, och under tiden hade jag kontinuerlig kontakt med tidningen som uppmanade till att få fram pappren och sedan skulle min text publiceras. Kopiorna kostade cirka 260 kronor att administrera och läsningen kostade mig ett stort antal panikångestattacker och ångestdämpande. Jag fotade delar av utredningen och skickade till kontaktpersonen. Personen i fråga behövde mer, ytterligare bevis. Jag sa att jag inte kan inhämta några som helst bevis på att det jag berättar om faktiskt har hänt, han blev ju aldrig dömd. I samband med allt detta blev jag sjukskriven. En kombination av arbets- och övrig livsrelaterad stress, ökad ångest och den där bekanta känslan av att bli misstrodd och ifrågasatt av någon som betydde något gnagde sig för djupt in i mig. Kontaktpersonen hade sett att jag skrivit om sjukskrivningen på Facebook, och efter allt jobb jag lagt ned på att få fram de bevis som de begärde berättar denne att tidningen väljer att gå vidare med annat material, för min skull. Jag kanske inte riktigt klarar av den press det innebär att publicera texten i mitt tillstånd. Jag försökte säga att jag upplever att det stora arbetet redan är gjort, jag är inte rädd för kommentarerna av okända människor som kan följa på en sådan text, jag känner mig redan trodd i och med att få min text publicerad. Dessutom var den redan offentlig på min blogg, jag hade redan processat det hela med att lämna ut mig själv för allmänheten. Det var ändå inte tillräckligt, de kanske kunde återkomma längre fram om de väljer att lägga fokus på överlevare någon gång i framtiden. Tack ändå.

Om överlevares texter och erfarenheter endast kan delas med offentligheten när det finns tydliga bevis på att övergreppet faktiskt har ägt rum, att det finns en dömd våldtäktsman, är det inte konstigt att vi känner oss ensamma. Antalet anmälda sexualbrott speglar på inget vis antalet faktiska sexualbrott. Än mindre speglar de uppklarade sexualbrotten där en eller flera personer åtalas och döms för brottet, de faktiska sexualbrotten som äger rum i samhället varje dag. Hur många överlevares berättelser tystas ned, förbises eller blir inte trodda på? Personer som inte dömts för brott ska inte hängas ut med namn och personuppgifter, det är inte lagligt. Men att åter och åter döma överlevare som lögnare, är det mer rimligt? Borde inte överlevaren i precis samma utsträckning som den anklagade anses oskyldig tills motsatsen är bevisad?

Hela livet ska jag dömas, för att det inte fanns bevis nog att döma han som valde att våldta mig.

#VÅGAVÄLJA

Kommentera