EFTER ÖVERGREPPET

Jag ska berätta om en händelse som jag inte talat så mycket om, knappt ens med min sambo. Jag var nyss fyllda 17 år och gick på en kompis studentfirande. En bästa kompis, faktiskt. Jag var där med en annan bästa vän. Jag drack en massa öl, precis som alla andra. Jag blev full, precis som alla andra. Jag blev för full, det blev inte alla andra. Jag minns inte hur det gick till, för vad jag vet drack jag bara öl och magen brukar bli för full innan jag blir för full. Jag skulle dessutom till jobbet tidigt dagen efter så jag hade inte tänkt dricka så mycket. Det fanns många vuxna med på festen, bland annat bästa vännens, tillika studentens, föräldrar som var skilda sen långt tillbaka. Festen hölls hemma hos pappan i fråga. En medelålders, tunnhårig, svensk man med sambo och jag tror de hade ett litet barn tillsammans, men jag är inte säker. Jag drack uppenbarligen alldeles för mycket för mitt eget välmåendes bästa, eftersom jag slutligen fick hjälp av mina två bästa vänner att kräkas, dricka vatten och lägga mig i en säng i min kompis rum. Där sov jag i flera timmar. Mina två vänner blev i fyllan och villan osams över någonting och när festen var slut gick de båda därifrån, åt varsitt håll. Min ena vän bad den andra vännens pappa att se efter mig. Klart han skulle se efter mig. Av detta minns jag ingenting.

Jag minns att jag vaknar. Jag vet inte var jag är, knappt vad jag heter. Jag stirrar upp i ett tak som jag inte känner igen. Jag ligger i en säng som jag inte känner igen. Jag ser mig omkring. Jag fryser. Jag har inga byxor på mig. Mellan mina ben ligger en man som jag knappt känner igen, det ser ut som min kompis pappa, men det kan ju inte stämma. Han tittar upp på mig, med huvudet kvar mellan mina ben. ”Du gör mig tokig, Alex.”. De orden kommer att förfölja mig resten av livet, det vet jag nu. Jag får inte fram ett ord. Jag kan inte röra mig. Jag vågar inte. Han säger att det här kan vara vår hemlighet, jag ska väl inte brätta för någon? Jag skakar på huvudet och undrar tyst för mig själv var ytterdörren är, om den är låst, var alla människor tagit vägen, vad som händer. Jag ser klockan bredvid sängen och förstår att det nu är tidig morgon. Jag får till slut fram ”Nej nej nej, jag måste till jobbet. Jag måste till stan, jag måste till jobbet”. Jag upprepar detta maniskt medan han tar av mina trosor och fortsätter mellan mina ben. ”Får jag komma in i dig?”, frågar han. ”Nej nej nej!”. Han har bara kalsonger, han tar på sig sjäv samtidigt. Till slut lyckas jag röra mig, sätta mig upp i sängen, medan jag upprepar att jag måste till jobbet. Han slutar till slut, lägger sig på sidan om mig och fortsätter säga att det här är vår hemlighet, vår tillsammans. Jag är livrädd för att göra honom arg, och säger nåt i stil med ”Ja, men jag måste bara till jobbet!”. Jag lyckas resa mig och går ut ur rummet, tar på mig mina trosor och hittar resten av mina kläder bredvid en säng i ett annat rum på övervåningen, där jag tydligen befinner mig. Jag går nerför trappan och där står han i köket och väntar med ett glas vatten, som om ingenting har hänt. Jag forsätter att upprepa att jag behöver komma till jobbet i stan. Till slut ringer han en taxi och räcker fram en femhundralapp. Han ger mig den inte förrän jag lovat att inte säga nåt till någon. Jag lovar.

Jag tar min femhundring i ena näven och väskan i andra. Jag går fort, till den plats där han sagt att taxin ska hämta upp mig. Jag sätter mig på en trappa. Jag skriver ett sms till jobbet att jag har feber och inte kan komma och jobba idag. Jag skriver till vännen jag gick till festen med och undrar var denne befinner sig. Taxin kommer och jag är redo att kliva in. Då kommer min vän som jag just skickade sms till i en bil tillsammans med sin storebror som kör. Vännen kliver ut och leder in mig i bilen istället. Jag är skakig men helt tom i skallen. Jag sätter mig i baksätet och min vän börjar be om ursäkt för att ha försvunnit från festen när jag sov. Jag orkar inte lyssna. Jag frågar: ”Vilken säng la jag mig i inatt?” I vännens säng. ”Det var inte där jag vaknade”. Där brast allt för mig. Jag insåg att jag blivit utsatt för övergrepp. Av min kompis pappa. Jag var redlöst full, jag sa nej upprepade gånger, och ändå skyllde jag på mig själv och vågade först inte anmäla. Inte ens när brodern som körde mig in till stan stannade utanför polisstationen och lovade att följa med in, inte ens då vågade jag. Vad ska jag säga till min bästa vän; ”Din pappa våldtog mig”? Hur ska alla tänka? Vad ska alla tro om mig? Anmälde gjorde jag till slut, men endast för att jag senare på dagen ringde i panik till en annan kompis, vars syster hörde samtalet. Hon är polis och har anmälningsplikt. Vännen jag ringde till var min klippa i stormen under den här tiden. Jag hade fått låna hans lägenhet under den här helgen för att han var iväg på Hultsfredsfestivalen. Han släppte allt och tog sig hem till mig igen direkt när han fick veta vad som hänt. Han var med mig till polisen, till läkaren, när jag inte kunde sova. Tack, min vän. Utan dig hade jag inte klarat det.

Poliserna som kom till lägenheten var snälla, lugna och försiktiga. De såg hur ledsen jag var och lät mig ta det i min takt. Men vi måste åka till sjukhuset, det var tvunget att ske. Det var nu sen kväll, över 12 timmar efter våldtäkten. På sjukhuset frågar jag om jag kan få en kvinnlig sköterska att undersöka mig. Det kan vi inte lova, du får ta den du får, fick jag till svar. Paniken kom krypandes, min vän tröstade. Det var inte en kvinnlig sköterska, det var fem. Fem kvinnliga sköterskor som skulle genomföra mitt livs första gynekologiska undersökning. När jag låg där, halvnaken, blottad och gråtandes, diskuterade de högljutt om att de aldrig hade genomfört en våldtäktsundersökning förut och att de skulle gå och hämta ”rape-kittet” (ja, RAPE-KITTET sa de, jag har aldrig varit så jävla rädd och förnedrad). Det här kittet, det innehåller olika typer av tops, en kam och några provrör och stickor. Topsarna ska in i alla kroppsöppningar. Stickorna ska skrapa under naglarna, trots att jag sa till dem att jag inte slagits eller rivits. ”Nehe…” sa de förvånat, det var konstigt att jag inte gjort nåt motstånd. Hårstrån från mitt huvud skulle ner i provrör. Och kammen… ”Kamma genom könshåret, står det här…” sa en av sköterskorna. Jag hade inget. Hon kammade ändå. Jag grät. De sa att de inte kunde se några skador. Jag visste redan att det inte fanns några skador, han gjorde mig inte fysiskt illa. Jag grät ännu mer, ångrade att jag tvingats anmäla. Jag ville klä på mig. Men först skulle mina trosor ned i en papperspåse, de skulle på analys. Jag fick ett par sunkiga, slappa sjukhustrosor. Sen skulle jag lämna blod. Sköterskorna som brukar ta blodprov fanns inte på plats så här sent på kvällen, så en tant som inte tagit blodprov på någon på flera år fick göra det. Hon darrade, missade med nålen och stack mig så många gånger i armarna att jag var helt blå från handleden upp till armhålan. Jag tänkte att ”nu ser jag åtminstone våldtagen ut.”. Brottsrubriceringen blev våldtäktsförsök. Inte våldtäkt, som oralsex och petting mot någons vilja egentligen är, utan ett försök. Han försökte bara våldta.

Sen började förhören. Det här som folk säger, att offrets klädsel ifrågasätts, tror en ju bara är hittepå. Det är det inte. ”Vad hade du på dig? Jaha, det där lite urringade linnet, okej. Underkläder då? Svarta spetstrosor, jaha ja. Tighta jeans? Mhm. Och du drack? Mmm, mycket? Varför drack du så mycket? Talade du med mannen under kvällen? Jaha, varför då? Tror du att du kan ha bjudit in till närmanden? Du förstår att det här är allvarliga anklagelser va? Han är ju faktiskt en familjefar, varför skulle han…?” Såhär fortsatte det av den manliga förhörsledaren. Jag talade med den kvinnliga tilltänkta åklagaren en gång, hon var fantastisk. Hon intygade att frågorna inte ställs för att de inte tror mig, att om förndersökningnen läggs ned betyder det inte att de inte tror mig, utan att bevis saknas. Bevis fanns. Och han erkände att någon form av sexuellt umgänge hade försigkommit. Men han sa att jag var med på det. ”Det är hans ord mot ditt”. Hans ord vann. Han släpptes ut ur häktet, precis samtidigt som jag släpptes ut från ett av mina förhör. Jag sprang nästan in i honom på gatan. Jag hann fly utan att han såg mig.

Det tog ett tag innan jag berättade för alla närstående. Av en fick jag kommentaren att ”det var ju tur att det inte hände nåt i alla fall”. Det var ju bara ett våltäktsförsök… Det gjorde så ont. Det stod i alla lokala tidningar om ”tjejen” som blev våldtagen. ”Det är ännu oklart om tjejen kände mannen eller varför hon befann sig i hans bostad”. I kommentarerna till artiklarna lades skulden på ”tjejen” som valt att befinna sig där. Hon var 17, han i femtioårsåldern, men det var hos henne skulden låg. Det var ju jag som valt att gå dit, jag som druckit så mycket, jag, jag, jag. Det var det enda jag tänkte på under den här tiden. Våldtäkten ägde rum i en liten ort och alla visste snart vem både den misstänkte och vem offret var. Jag vet inte hur han hade det och jag bryr mig faktiskt inte. Men min bästa vän sa upp bekantskapen med mig. Vännen talade aldrig med mig igen efter att dennes pappa våldtog mig. Andra som kände vännen och pappan kallade mig för en äcklig hora som bara ville åt ett skadestånd. Jag kunde möta dem ute på stan eller på krogen många år senare och blev både knuffad, spottad och skriken på. För att jag blev våldtagen av min kompis pappa och anmälde det.

Efter några veckor får jag hem ett brev där det står att ”den anklagade kan inte anses ha gjort sig skyldig till något brott”. Ett brev och ingenting mer. Inget samtalsstöd, ingen personlig kontakt och ingen hjälp. Jag blev hänvisad till sjukvården en gång när jag skulle lämna blod för HIV-test igen, vilket en måste göra ett halvår efter det första blodprovet, och då fick jag träffa en kurator som undrade om jag ville prata. Jag sa inget alls, det gick inte. Det betydde visst att jag inte behövde hjälp. Sedan kom ett brunt kuvert till. Där i låg mina trosor som varit på DNA-analys. Jag slängde dem.

Tidningen Metro har startar en kampanj som de kallar #efterövergreppet. Jag bestämde mig tidigt för att hänga på, men vågade först nu. Jag har haft många fina människor som stöttat mig genom denna upplevelse. Men det är ingenting som folk gärna väljer att tala om, utan folk har ofta ryggat tillbaka när jag valt att tala om det. Många uttryckte att ”en våldtagen tjej kan inte prata om det såhär utan att gråta, så det stämmer nog inte, utan det lades nog ner för att hon bara var full och sen ångrade sig eller nåt.” Allmänheten och myndigheten ifrågasatte min trovärdighet och mina upplevelser, utifrån min berusningsgrad, min klädsel och mannens status och framgång. Jag var ju full och väldigt pratglad, han var ju en framgångsrik familjefar. Horan och den inflytelserike icke-våldtäktsmannen.

Jag fick inte ut handlingarna från förundersökningen förrän alldeles nyligen, då jag själv begärde ut dem. Och fick betala 250 kronor för kopiorna. Sida efter sida frågar polisen ut mig om hur mycket jag druckit och hur full jag var. De ifrågasätter varför jag inte sade ifrån mer, om mitt motstånd verkligen varit tydligt. Mycket av det jag läst i handlingarna hade jag förträngt, det har varit för tungt för att minnas. Nu senare i livet har jag själv sökt hjälp för att tala om mina upplevelser. Det har inte varit lätt. En av de terapeuter jag gått hos sa att ”Om du inte hade druckit så mycket, så hade det ju inte hänt, det vet du ju…”. Min nuvarande terapeut har hjälpt mig jättemycket. Jag vill påstå att tiden efter har varit värre än att uppleva själva övergreppet. Tiden efter övergreppet fick mig att tvivla på mina känslor,  på mina upplevelser, på hela mig själv. Jag ville inte leva mer. Men jag fortsatte att leva. Tack vare de som ändå stöttade mig och fanns där för mig, trots mina olägliga och obekväma tårar och sammanbrott. Trots andras tvivel och ifrågasättande. Tack.

Detta inlägg har en kommentar

Kommentera