FLICKAN PÅ BILDEN

Flickan på bilden är sex år gammal. Hon tycker om popcorn, älskar att sjunga och är världens stoltaste storasyster. Flickan på bilden kallas ”Lilla Solstrålen” av alla på förskolan, hon är smart och gör allt hon kan för att hjälpa alla. Flickan på bilden ser alltid glad ut men känner sig egentligen ensam, ledsen och rädd. Rädd att någon ska få veta. Flickan på bilden bär på en hemlighet, en hemlighet hon lovat att aldrig berätta för någon. Flickan på bilden är sex år och har blivit våldtagen av sin manliga släkting. Flera gånger. Flickan på bilden har lovat sig själv och honom att aldrig berätta om deras hemlighet. Deras. Flickan på bilden är sex år och förstår inte att detta är fel. Hans fel. Flickan på bilden är idag 27 år gammal och för ungefär fyra år sedan bestämde hon sig för att äntligen bryta sitt löfte om att aldrig avslöja sin hemlighet. Det beslutet var det svåraste någonsin att fatta, det mest smärtsamma att genomföra och tiden efter avslöjandet har varit den tyngsta i hennes liv.

Flickan på bilden är jag.

Jag heter Alexandra, jag är idag 27 år och har tre småsystrar och två småbröder. En dag för snart fyra år sedan fick jag ett telefonsamtal från min mamma som berättade att min då 12-åriga syster kommit hem full och väldigt uppriven efter en övernattning hos vår manliga släkting. Jag bestämde mig för att våga berätta min hemlighet för mina föräldrar för att mina småsyskon skulle kunna få frågan om vår manliga släkting någonsin rört dem på ett sätt som inte känts rätt. Det hade han. Vår manliga släkting har utsatt mig och mina två äldsta systrar för sexuella övergrepp och min yngsta syster har sedan detta uppdagades levt med rädslan för att själv stå näst på tur att bli utsatt. Mina småbröder har tvingats hantera hur en manlig förebild som de litat på och sett upp till har skadat det finaste de har – deras familj. En mor, en far, en syster, en bror har tvingats inse att deras eget kött och blod tar sig rätten att utsätta tre barn i familjen för det värsta en kan göra – frånta dem rätten till sin egen kropp och vilja. Jag tog nästan 20 år på mig att våga välja att berätta om övergreppen. Det ska inte behöva vara så.

Min äldsta lillasyster, Josephie, var 14 år när hon blev nedsupen och våldtagen av vår manliga släkting. Min yngre syster, Paulina, var 12 år när han söp henne full och utsatte henne för övergrepp. Jag har varit vid mina småsystrars sida under den långa rättsprocessen efter polisanmälan. Vår manliga släkting häktades i några veckor och blev sedan frisläppt. Jag och mina systrar fick ett kontaktförbud utfärdat mot mannen. Det tog över ett år innan mina systrar fick en rättegång. Jag fick hem ett brev som förklarade att jag aldrig skulle få någon rättegång och att kontaktförbudet upphört att gälla då det inte kunde bevisas att mannen gjort någonting olagligt. Ett brev, ingen hjälp och inget stöd. I Tingsrätten blev mannen dömd för våldtäkt mot barn i åtalet från Josephie. Paulinas åtal ogillades. Hon kunde inte bevisa att han utsatt henne för övergrepp när han söp ned henne och fick henne att sova i hans säng. Han behövde inte kunna bevisa motsatsen.

Jag och mina småsystrar var inte de enda som väckte åtal mot mannen för sexuella övergrepp mot barn, det fanns två flickor till. Den ena flickans åtal lades ned. Den andra flickan vann i rätten, där han dömdes för sexuellt ofredande och kontakt med barn i sexuellt syfte. Mannen dömdes till två års fängelse för sexualbrott mot två barn. Två år. Två.

Jag fick ett samtal om att mannen hade överklagat domen till Hovrätten. Paulina valde att överklaga den ogillade domen i samband med detta. Mannens försvarsadvokat krävde att få förhöra båda mina systrar. Inte bara ställa kompletterande frågor till de flera timmar långa videoförhören som spelats upp i Tingsrätten, utan fullständiga förhör i Hovrätten. Paulina fick inte bli förhörd då hon endast var 14 år vid tillfället för hovrättsförhandlingarna. Josephie, som då hunnit fylla 16, satt öga mot öga med mannen som hållit en kudde för hennes ansikte när hon grät och bad honom sluta förgripa sig på henne. Min 16-åriga syster satt ansikte mot ansikte med mannen som våldtagit henne, medan hans försvarsadvokat frågar hur det kommer sig att hon påstår att hennes historia är sann medan hans klient intygar motsatsen. Min 16-åriga syster tittar vår manliga släkting rakt i ögonen och svarar: ”För att han inte vågar erkänna vad han har gjort. För att han vet att det är fel.”. Det är mannen som först viker undan med blicken. Jag vet det här för att jag satt med under hela förhandlingen.

Mina systrar har haft en lång och svår väg för att komma dit de befinner sig idag. De har båda gått i terapi hos Barn- och Ungdomspsykiatrin en gång i veckan i snart två år och de har båda förändrats efter det som hänt dem. De har båda uppvisat olika destruktiva beteenden under det gångna året och det är först nu, efter nästan två års terapi som de börjar finna sig själva igen. Jag själv har också påbörjat ett långt och tufft arbete hos terapeuter, går på antidepressiva och ångestdämpande mediciner och har vid flera tillfällen på allvar velat ge upp och ge efter för de stora skuldkänslor jag tampas med dagligen. Om jag bara hade vågat prata för längesen, vågat välja att berätta min hemlighet tidigare, så hade mina systrar skonats från all denna smärta… Om…

Tre veckor efter hovrättsförhandlingen fick vi reda på domen. Det var en avgörande dag i mitt, mina systrars och vår familjs liv. Mannen dömdes återigen för våldtäkt mot barn i åtalet från Josephie. Tingsrättens beslut om att ogilla Paulinas åtal kvarstod. Hovrätten beslutade dock att mannen skulle få två och ett halvt års fängelse istället för endast två. Efter att den svenska straffrabatten och de veckor han satt häktad tas i beaktande får han till slut sitta i fängelse i ungefär 17 månader. 17. Han häktades inte efter domslutet. En familj slits sönder och flera flickors liv är för alltid mot vår vilja förändrade. En pedofil lever sitt liv och kan göra vad han vill i väntan på att inställa sig. Efter 17 månader är han ute igen.

Det mannen har gjort är fruktansvärt fel och hemskt. Ingenting kommer någonsin att göra det ogjort. Ingenting. Därför önskar vi heller inte livet ur någon eller önskar att han ska uppleva samma smärta som vi. Det här är vår smärta, det är oss han har utsatt. Han ska aldrig få vara ett offer. Vi vill att han ska leva ett långt liv med vetskapen om vad han har gjort mot oss och vår familj. Att han ska leva länge med att alla vet att han har gjort fel. Han, inte vi. Vi tvingas leva med detta oavsett vad som händer med honom. Men med stöd, hjälp och rätt verktyg kan vi våga välja att prata, skratta, leva och älska. Tillsammans kan vi våga välja ett lyckligt liv.

Flickan på bilden är sex år och har blivit våldtagen av sin manliga släkting. Flickan på bilden önskar att någon skulle fråga och våga välja att prata om det onda, det fula, det hemska; sexuella övergrepp.

Flickan på bilden är jag.

Alexandra Durne

Kommentera