PERMISSION

Texten är från 2016

När jag var liten grät jag för att jag inte förstod.
När jag gick på dagis och lågstadiet trodde jag att det var kärlek när några av de äldre pojkarna skulle känna i mina byxor, och jag grät av skam när lärarna skulle tala allvar med mig om hur fult det är att låta pojkarna göra så.
När jag fick mens som 11-åring grät jag för att jag trodde att något hade gått sönder, till följd av allt som hänt.
När jag berättade för mina föräldrar och min äldsta bror om övergreppen kunde jag inte tala utan att läsa från ett manus jag skrivit i förväg för att rösten inte hade burit annars.
När vi fick reda på att mannen hade utsatt mina systrar också och bestämde oss för att gå till polisen grät jag.
När jag fick veta att han häktats grät jag så mycket att jag kräktes.
När jag fick höra att han förnekar allting i förhören, grät jag för att jag tvivlade jag på min och mina systrars upplevelser.
När han efter några veckor släpptes ur häktet var jag ständigt rädd att träffa på honom på stan.
När jag var rädd att möta honom, var det inte rädsla för att han skulle behandla mig illa, utan det var rädsla inför att kunna möta hans blick och stå för vad jag sagt, vad jag gjort mot honom.
När jag fick hem brevet, ett av så många från polismyndigheten, där det stod att den anklagade inte kunde anses skyldig till något brott mot mig, föll jag ihop, grät och höll med.
När vi fick datumet för rättegången grät jag.
När jag vittnade mot honom i tingsrätten grät jag. När han överklagade grät jag.
När jag satt med min syster under hovrättsförhandlingarna, och såg honom sitta och förneka allt, säga att han inte kunde förstå varför vi gjorde såhär mot honom, tvivlade jag så starkt på mig själv att jag fick panik och fick springa därifrån i pausen.
När folk frågade hur det var med mig och sa att de förstod att det var jobbigt att se honom efter allt han har utsatt mig för, kunde jag bara tänka på att det var mitt fel att vi ens satt i rätten, att det var mitt fel att alla i min närhet bara föll sönder.

Igår hade mannen jag drömmer mardrömmar om och tror mig se överallt permission från fängelset. En dag där han kunde vara ute och njuta av solen och värmen. Det gjorde så mycket ondare än jag trott att det skulle göra. Jag får ingen permission från alla minnen, all ångest, alla skuldkänslor. Jag har levt i ett fängelse av ångest i snart 20 år, utan en enda dags permission. Han satt inne i ett par månader, sen fick han ledigt. Jag önskar honom inget ont, för det kommer aldrig att förändra någon av mina upplevelser. Jag önskar bara att jag också kunde vara ledig, njuta av solen, värmen och känslan av att ha åstadkommit någonting bra och viktigt. Att för en stund slippa känslan av att allt är mitt fel, att jag borde skämmas, att jag borde ha gjort annorlunda. Att mannen som tog ifrån mig min barndom någon gång inte längre ska kunna få mig att gråta. Nog med tårar har jag fällt för hans skull. En dag måste det vara min tur att ha permission.

Kommentera